inlägget raderades. Tror att min riktiga dagbok får bära bördan istället.

 

Jag mår dåligt över att jag ens skriver att jag mår dåligt och får er att läsa det.

 

Jag har aldrig varit den som vill ses som svag.

 

Som när jag var liten och låg hemma med feber. ( som typ hände en gång!?! Jag var nästan aldrig sjuk)

Jag hatade när mamma kom in och frågade hur det var med sin lilla "sjukling" och brydde sig extra mycket om mig eftersom jag sågs som svag. Som utsatt. Som inte frisk.

Jag skämdes och jag hatade när dem brydde sig på det sättet. Jag tyckte att det var pinsamt.

 

Konstigt egentligen. Alla älskade väl att bli ompysslad och få glass och tidningar och grejer när man var liten och sjuk. Men jag ville bara försvinna.

 

 

 

Idag känner jag mig superförkyld. Garanterar att det är pga min misslyckade gårdag.

 

Btw, ingen vet vem jag är här ändå så jag kommer att klaga på min blogg och skriva hur pissigt livet är ibland för trots allt så kan ingen ta mig åt sidan, se mig i ögonen och fråga hur jag egentligen mår.

 

Även om insidan är trasig, uppsliten och totalt kaosartad så ser igen igenom nytvättat hår en snygg tröja som förövrigt just nu måste vara långärmad för bästa effekt... och lite mascara på fransarna. För det är precis så ytligt allting är. Precis så ytligt.

 

Bäddar ner mig i soffan framför fler DH avsnitt.